MARIA SCHAD
UTSTÄLLNING Circles PÅ SJÖBO KONSTHALL
20070512 – 20070616
Bra konst betraktas ofta som ett urbant fenomen –vi beger oss till städerna för att se och uppleva konst, i vår egen region till Malmö, Köpenhamn och stundtals Ystad. Denna förut fattade mening kommer ibland på skam, vilket besökaren på Sjöbo konsthall kan konstatera till den 16 juni, sista dagen att se Maria Schads utställning.
Den besökare som nöjer sig med att ”titta in” på konsthallen och hastigt överblicka verken blir omedelbart varse deras skönhet, dvs estetiska halt. Det gäller abstrakta former, tämligen enhetliga färgskalor och inte minst en genomtänkt hängning. Därmed har vi tillgodogjort oss verkens yta, det som omedelbart erbjuder sig för det hastigt löpande ögat.
Det vore synd att stanna vid det, att inte se verken, vilket ju innebär att in-se ytterligare dimensioner i dem. Schad har gett oss ledordet för att träda in i vad som kan beskrivas som en världsbild, hennes världsbild. Ledordet är utställningens titel, Circles. Alla vet vi vad en cirkel är, men hur ofta betänker vi vad den kan bära för mening?
Redan de gamla egyptierna för att inte tala med grekerna betraktade geometrin som något närmast heligt eller sakrosankt. Som särskilt formfulländade betraktades cirkel och kvadrat, två former som frekvent förekommer i Schads bildspråk. Dessa var formfulländade, ett gudars påfund, närmast besjälade. När så Lionardo da Vinci långt senare tankfullt skrev in den mänskliga figuren i både cirkel och kvadrat, visade han att människan var ett med den perfekta skapelsen.
Alltsedan dess har det geometriska formspråket, med cirkel och kvadrat utövat sin särskilda lockelse på konstnärer, även om det med tiden mist mycket av sin symboliska, kvalitativa lockelse i en värld som varit mer fokuserad på samma formers kvantitativa möjligheter.
Så tycks det vara också för oss sentida människor: vi inser inte cirkeln, vi tittar på den. Vi har alltså tappat mycket av det som fyllde forna tiders människors liv med mening i vår pragmatiskt inriktade vardag. Vi trampar m a o runt i Onda Cirklar. Desto mer intressant är det att Schad i sina verk aktualiserar dessa dimensioner som undflytt oss.
I retrospektiv framstår det geometriska formspråket i konsten som något kongruent med vad som kallats det modernistiska projektet. Det gällde alltifrån 1900-talets inledning att bygga en ny värld, konstnärliga bilder laddades med politisk mening. Konstnärer sökte konstruera en ny värld, byggd på förnuftet och uttryckt via ett geometriskt formspråk. Detta ansågs representera demokratiska ideal, inga sofistikerade teoretiska kunskaper skulle behövas för att tolka geometriska figurer. Tanken grundades i en absolut tilltro till det mänskliga förnuftet.
Schad, med professionell bakgrund i arkitekturen, utgår från denna modell, men visar oss på avvikelsen från den spikraka, utstakade kursen. Hon bryter upp cirkelns perfekta slutenhet och överskrider tillståndet av lugn, harmoni och framtidsförtröstan som modernisterna omhuldade. Verken får därigenom liv, hon animerar dem, skapar spänning, de blir dynamiska, rörliga. Genom detta förfaringssätt kan man påstå att hon punkterar den modernistiska framstegsmyten.
Detta är ett tecken på Schads närvaro i världen. Hon framstår som en seismograf för vad som brukar benämnas ’det postmoderna tillståndet’ – där vi befinner oss.
Hon leder vår inre blick mot brottet mellan modernism och postmodernism och vi inser att vi faktiskt lever i en värld som kräver vår intensiva uppmärksamhet.
Inte bara de krackelerade idealformerna vittnar om detta. Betraktaren blir varse hur figurativa inslag pockar på uppmärksamhet, som om det nu vore omöjligt att upprätthålla myten om en perfekt tillvaro byggd enbart på mänskligt förnuft.
Det organiska, det analoga språket bryter sönder det syntetiska, geometriska. I ena fallet träder älgen in på scenen, en symbol för människan som en kännande och stundtals irrationell varelse. I ett annat fall ser vi pianistens känsliga fingrar leka med klaviaturen och vi hör tonerna. I båda fallen är det känslan som träder in och gör sig gällande på ratios – förnuftets bekostnad.
Schad tycks mena att detta, det organiska, hamnat i skymundan och resultatet kan avläsas i kristermer. Vi kan inte längre negligera det och låtsas att vi är maskiner, vi måste ge det plats, erkänna det.
Schads verk visar en pendlande rörelse, mellan det modernistiska paradigmet och det postmodernistiska, mellan tanke och känsla, utan att försvära sig vare sig åt det ena eller det andra. Kanske är hennes mening med verken att dessa två poler måste ingå förening för att hantera en framtida tillvaro på vår sargade jord. Detta ger åt verken deras yttersta mening, långt bortanför den estetiska dimension, som är så mycket mer lättåtkomlig. Därmed får Schads verk en dignitet, som inte allt vi kallar konst faktiskt besitter.
Maud Färnström
Fil dr; universitetslektor i konstvetenskap
UTSTÄLLNING Circles PÅ SJÖBO KONSTHALL
20070512 – 20070616
Bra konst betraktas ofta som ett urbant fenomen –vi beger oss till städerna för att se och uppleva konst, i vår egen region till Malmö, Köpenhamn och stundtals Ystad. Denna förut fattade mening kommer ibland på skam, vilket besökaren på Sjöbo konsthall kan konstatera till den 16 juni, sista dagen att se Maria Schads utställning.
Den besökare som nöjer sig med att ”titta in” på konsthallen och hastigt överblicka verken blir omedelbart varse deras skönhet, dvs estetiska halt. Det gäller abstrakta former, tämligen enhetliga färgskalor och inte minst en genomtänkt hängning. Därmed har vi tillgodogjort oss verkens yta, det som omedelbart erbjuder sig för det hastigt löpande ögat.
Det vore synd att stanna vid det, att inte se verken, vilket ju innebär att in-se ytterligare dimensioner i dem. Schad har gett oss ledordet för att träda in i vad som kan beskrivas som en världsbild, hennes världsbild. Ledordet är utställningens titel, Circles. Alla vet vi vad en cirkel är, men hur ofta betänker vi vad den kan bära för mening?
Redan de gamla egyptierna för att inte tala med grekerna betraktade geometrin som något närmast heligt eller sakrosankt. Som särskilt formfulländade betraktades cirkel och kvadrat, två former som frekvent förekommer i Schads bildspråk. Dessa var formfulländade, ett gudars påfund, närmast besjälade. När så Lionardo da Vinci långt senare tankfullt skrev in den mänskliga figuren i både cirkel och kvadrat, visade han att människan var ett med den perfekta skapelsen.
Alltsedan dess har det geometriska formspråket, med cirkel och kvadrat utövat sin särskilda lockelse på konstnärer, även om det med tiden mist mycket av sin symboliska, kvalitativa lockelse i en värld som varit mer fokuserad på samma formers kvantitativa möjligheter.
Så tycks det vara också för oss sentida människor: vi inser inte cirkeln, vi tittar på den. Vi har alltså tappat mycket av det som fyllde forna tiders människors liv med mening i vår pragmatiskt inriktade vardag. Vi trampar m a o runt i Onda Cirklar. Desto mer intressant är det att Schad i sina verk aktualiserar dessa dimensioner som undflytt oss.
I retrospektiv framstår det geometriska formspråket i konsten som något kongruent med vad som kallats det modernistiska projektet. Det gällde alltifrån 1900-talets inledning att bygga en ny värld, konstnärliga bilder laddades med politisk mening. Konstnärer sökte konstruera en ny värld, byggd på förnuftet och uttryckt via ett geometriskt formspråk. Detta ansågs representera demokratiska ideal, inga sofistikerade teoretiska kunskaper skulle behövas för att tolka geometriska figurer. Tanken grundades i en absolut tilltro till det mänskliga förnuftet.
Schad, med professionell bakgrund i arkitekturen, utgår från denna modell, men visar oss på avvikelsen från den spikraka, utstakade kursen. Hon bryter upp cirkelns perfekta slutenhet och överskrider tillståndet av lugn, harmoni och framtidsförtröstan som modernisterna omhuldade. Verken får därigenom liv, hon animerar dem, skapar spänning, de blir dynamiska, rörliga. Genom detta förfaringssätt kan man påstå att hon punkterar den modernistiska framstegsmyten.
Detta är ett tecken på Schads närvaro i världen. Hon framstår som en seismograf för vad som brukar benämnas ’det postmoderna tillståndet’ – där vi befinner oss.
Hon leder vår inre blick mot brottet mellan modernism och postmodernism och vi inser att vi faktiskt lever i en värld som kräver vår intensiva uppmärksamhet.
Inte bara de krackelerade idealformerna vittnar om detta. Betraktaren blir varse hur figurativa inslag pockar på uppmärksamhet, som om det nu vore omöjligt att upprätthålla myten om en perfekt tillvaro byggd enbart på mänskligt förnuft.
Det organiska, det analoga språket bryter sönder det syntetiska, geometriska. I ena fallet träder älgen in på scenen, en symbol för människan som en kännande och stundtals irrationell varelse. I ett annat fall ser vi pianistens känsliga fingrar leka med klaviaturen och vi hör tonerna. I båda fallen är det känslan som träder in och gör sig gällande på ratios – förnuftets bekostnad.
Schad tycks mena att detta, det organiska, hamnat i skymundan och resultatet kan avläsas i kristermer. Vi kan inte längre negligera det och låtsas att vi är maskiner, vi måste ge det plats, erkänna det.
Schads verk visar en pendlande rörelse, mellan det modernistiska paradigmet och det postmodernistiska, mellan tanke och känsla, utan att försvära sig vare sig åt det ena eller det andra. Kanske är hennes mening med verken att dessa två poler måste ingå förening för att hantera en framtida tillvaro på vår sargade jord. Detta ger åt verken deras yttersta mening, långt bortanför den estetiska dimension, som är så mycket mer lättåtkomlig. Därmed får Schads verk en dignitet, som inte allt vi kallar konst faktiskt besitter.
Maud Färnström
Fil dr; universitetslektor i konstvetenskap